söndag 23 augusti 2009

Rapporter från före detta Högås-bor

Heras lillasyster Juno har gjort sin tävlingsdebut. Vi köpte henne som ettåring och sålde henne på hösten när hon var tre. Och hon kunde inte ha hamnat hos en bättre ny ägare. Min mycket goda vän Klara, fd studiekamrat från hippologtiden och numera chef på Billdalsriklubb, var det som fattade tycke för henne, och jag tror inte att hon har ångrat sig... Ja, i alla fall inte nu längre :-)

Juno är i år fyllda fyra, vilket ju betyder att man får ut och tävla. P g a en fotskada på Klara (ja, Juno var inblandad) har det inte blivit av förrän nu på sensommaren, men vad gör det bara man gör succé. Juno gör ju nästan alltid succé, i alla fall enligt henne själv, men i det här fallet kan nog vi andra gå på samma linje. Hittills har hon gjort fyra starter i 1 m och nollat tre av dem. Hon har enligt uppgift hoppat super och imponerat på läktarfolket.

Vi säger grattis till Klara som har en så fin häst. Vi följer varje litet steg i utvecklingen med stort intresse.


Juno tillsammans med Carin (ingår i "team Ubbe & Jullan", dvs hjälper till med Klaras hästar) på sin första tävling.

Härom dagen fick jag ett mail från Marie, ägare till Lobie. Vi lånade Lobie under betäckningssäsongen 2006/2007 och hon är mamma till Högås Vanilla som nu är två år. Vi lämnade Lobie vidare till en annan fodervärd där hon har varit sedan hon åkte härifrån. 2008 födde hon ett hingstföl e Dionysos och betäcktes sedan med Sandakhan. Marie berättar i sitt mail att även årets föl blev en hingst. En söt liten guling. Vi önskar uppfödarna all lycka till med honom.

Lobie och årets föl som ska heta Famous Grouse

Jag har varit på återbesök med Samanhta igen. Ögat ser allt bättre ut. De satte ner behandlingsfrekvensen till tre gånger om dagen. Vilken lycka - jag ska få sova igen! Samantha och Foxy får även gå ut i hage några timmar på kvällen. Ni kan tro att de sätter fart över betet så fort jag knäpper loss grimskaftet, och det gäller att ha med sig en morot eller ett äpple när det är dags att gå hem igen. "Vägen till en ponnys hjärta går via magen" stämmer mycket bra in på lilla Manthan.


fredag 14 augusti 2009

I ögat på Samantha...


Min ponny-prinsessa har råkat ut för tråkigheter. Det hände en fredag (såklart) under Falsterboveckan (såklart).

Min goda vän Klara var här och vi skulle spendera hela dagen på tävlingsplatsen och avnjuta allt från bästa plats i vip-tältet. Skulle bara fixa vatten till hästarna på betet först. Jag möts av Samantha vid grinden med ett öga till bredden fyllt av var och hon kan knappt öppna det. Vi sköljer ur det ordentligt med koksaltvatten, men det är något som inte vill följa med ut. En stor böld!

Jaha, det är bara att konstatera, inget Falsterbo för mig den dagen. In med Samantha och fölet i transporten och direkt till Helsingborgs djursjukhus. Ni som läser min blogg ibland känner säkert igen temat. Ganska exakt ett år tidigare körde jag upp Ophra med föl vid sidan till samma djursjukhus pga akut förgiftning. Början till en tradition? I hope not!

Väl där konstateras det att det är en ganska allvarlig skada och prognosen för att hon ska få behålla sitt öga är inte solklar. Samantha får stå kvar på intensivbehandling, varannan timme dygnet runt. Hon behandlas med antibiotika både intra venöst och direkt i ögat via en kateter. Dessutom får hon atropin för att hålla pupillen öppen och serum utvunnet ur hennes eget blod, även det via katetern. Dagarna går och läkningen går trögt. Diskussionen går lite fram och tillbaka - ta bort ögat eller inte.

Tillslut blir det så här: efter tolv dagar (!) kommer de på att man även kan ta ett cellprov på vävnaden i ögat (bölden) och det visar sig då att hon har svamp i ögat. Aha, hon måste ha en annan medicin. I samma veva tar jag hem henne och övertar behandlingen på varannan timme dygnet runt.

Det har nu gått dryga två veckor sedan hon kom hem och det har blivit bättre. Vi har varit på tre återbesök och veterinären är nöjd med läkningen så här långt. Vi har kommit ner i fantastiska endast åtta gånger per dag (behandlingar alltså), dvs var tredje timme. Ja, emellanåt är jag lite trött kan jag erkänna. ;-)

Nästa återbesök är om en vecka. Jag hoppas såklart på att det ska se ännu bättre ut och att antalet behandlingar per dag kan minskas. Som det är nu får de inte vara ute i hagen och de får bara gå ut i skymningen. Lite tråkigt tycker fölis men hon är förvånansvärt tålmodig. När vi väl går ut på kvällarna är det dock full fart, hon fastnar knappt på bild...

Som synes, helt omöjligt att få till
en skarp bild på lilla fröken!


I hela den här tråkiga historien så finns det ljusglimtar - ja, om det vore en saga så vet jag vem som är den självskrivna hjälten. Min mycket hjälpsamma och pålitliga vän Nathalie! Hon erbjöd sig på stående fot att hjälpa mig med behandlingen av Samantha när hon fick höra dygnsupplägget. I nästan en vecka hjälpte hon mig kl 05.00 och kl 07.00 för att jag skulle få lite sammanhängande sömn. Fantastiskt generöst. Det har betytt allt! Miljoner tack!

Även Micke och min mamma har varit väldigt stöttande och förstående. De har hjälpt mig att ta beslut i de val jag har ställts inför.

Avslutningsvis kan jag meddela att både Samantha och Ophra var dräktiga på 16 dygn. Det kändes skönt. När det sedan känns lite tryggare med Samantha ska jag kolla henne igen och jag hoppas verkligen att hon har behållt sitt lilla foster.

lördag 1 augusti 2009

Hera i Scandinavian Open, Falsterbo 2009

Så kommer den då äntligen - uppdateringen av min blogg. Jag ska inte tråka ut någon med dåliga ursäkter till varför det har tagit så lång tid utan går direkt till det roliga, nämligen att berätta om Falsterbo!


Hera med sin ryttare Olof Smith under Scandinavian Open för 5-åriga hästar och 6-åriga fölston

Vilken härlig känsla säger jag bara! Det var fantastiskt att ha med sin egen häst i startlistan (och såklart på banan) i Falsterbo.

Första omgången gick på vad de kallar för "allvädersbanan", dvs den banan där all dressyr också går. Det var ingen jättemaxad eller överdrivet svår bana, utan den var precis lagom för första dagen. Hera hoppade fruktansvärt dåligt på framhoppningen. Ja, nästan den sämsta framhoppning hon någonsin gjort faktiskt. Olof och jag tittade på varandra och skakade på huvudet. jag hade inga jättestora förväntningar när de gick in på banan. "Hoppar de nolla är det nästan ett mirakel", tänkte jag för mig själv. Men man ska aldrig räkna ut en svart liten fara. Hon skärpte till sig och susade över hindrena ett efter ett. Jag och Nathalie, som också var med, blev nervösare och nervösare för varje hinder, och när hon hoppade sista hindret - också det felfritt - så blev jag tvungen att ta ett litet glädjeskutt! :-)

Andra omgången gick dagen efter inne på den stora gräsbanan. Och nu hade tumskruvarna dragits åt. Den här banan var betydligt större med alla mått mätt. Längre bansträckning, högre hinder och svårare tekniskt. Hera hoppade bättre på framhoppningen och verkade lagom pigg. Om hon blir nervös så syns det i alla fall inte. Men kanske att hon blev det ändå. Att komma in på den banan liknar inget hon tidigare har varit med om vad gäller yta, svårigheter och läktare med publik. Hon rev första och andra hindret. Sen vaknade hon till och hoppade mycket bra. Stora och luftiga språng utan att det såg det minsta svårt ut. Det kom ett litet pet in i sista kombinationen och hon slutade på 12 fel.

Självklart var det lite tråkigt att inte gå till final, men vi är jättenöjda med hennes insats och hon har även visat att det här inte var hennes gräns. Hon har fått ha lite sommarlov och ska snart få börja hoppa igen. Nu siktar vi vidare mot ännu högre hinder!