Det är faktiskt inte helt lätt att avla fram en bra ponny. Det är kanske inte det svåraste man kan ge sig in på heller, men ju längre man håller på, desto svårare verkar det bli...?!
Min egen tanke har alltid varit att själv utbilda de avkommor som föds upp här. I alla fall de första åren så att grunden är lagd. När man väljer att göra så får man också chans att prova de individer som man i tanken skapade för flera år sedan och som man redan då hade en föreställning om hur de skulle bli.
Om jag ska sammanfatta det kort så kan man säga så här: man får det man avlar - dvs man ska inte tro att avkomman får en massa egenskaper som inte fanns hos mamman eller pappan. Däremot kan man ge sig på att en hel del av det man sett hos föräldrarna kommer att finnas med även i nästa generation.
Nu skulle jag kunna mala på ganska länge om vikten av att använda rätt avelsdjur, men det har jag inte tänkt göra i det här inlägget. Jag vill istället komma in på det här med önskvärda egenskaper hos den uppfödning man tar fram. Ju fler ponnyer som har passerat genom vårt stall för inridning och/eller utbildning, både egna och andras, desto mer tydligt blir det för mig vilka egenskaper en bra ponny bör ha. Vad är då en bra ponny? Det kan förstås definieras olika beroende på vem man frågar men också beroende på vad den ska användas till. Jag tänker utgå ifrån mig själv och jag vill ta fram en sportponny i kategori D (helst) som är konkurrenskraftig och lämpar sig för tävling på nationell nivå. Vi börjar med en dressyrinriktad ponny för där har jag mest erfarenhet.
Den första frågan man måste ställa sig är: vem ska rida på den här ponnyn? Det är lätt att sväva iväg och föreställa sig sin egenuppfödda avkomma dansa fram på dressyrbanan med Marina Mattsson, Amanda Svanberg eller någon annan extremt begåvad ponnyryttare i sadeln (även om mina exempel har lämnat ponnyåldern). Men då ska jag säga sanningen på en gång - det är inte de ryttarna som
köper ponnyerna! Det vi ser framför oss är dessa framgångsrika ponnyryttare när de var på toppen av sin karriär och 15 - 16 år gamla, dvs precis i slutet av sin internationella tid på ponny och redan på väg upp på storhäst. Nejnej, de som ska köpa våra ponnyer är vanligtvis mellan 12 och 13 år gamla. De har sina bästa år
framför sig. Detta är extremt viktigt att ha koll på. Man måste ha bilden i huvudet klar för sig när man föreställer sig sin ponny med en ung ryttare på ryggen.
Härliga Milla Palm, 12 år på bilden, hälsar på hos oss och provar att rida en av våra d-ponnyer för första gången. Sedan dess (ett år sedan) har hon fått länga sina stigläder tre hål...
Med utgångspunkten att det är en ung (12-13-årig) ryttare som ska kunna bruka min uppfödning så ställer det så klart helt andra krav på den än vad det hade gjort om jag hade fött upp en häst som ska tävla Grand Prix med en vuxen proffsryttare. Här är några saker jag har kommit fram till genom att rida ett stort antal ponnyer och varit ute mycket på ponnydressyrtävlingar från lokal till nationell nivå.
Stilla och stängd mun står högt upp på listan.
Ponnyn måste ha en bra mun! Om det är något som ponnyryttare inte har skaffat sig tillräckligt med erfarenhet för att kunna hantera på ett bra sätt än i sin relativt sett korta karriär så är det svåra munnar. En av grundförutsättningarna för att få bra poäng inne på banan är ju att ponnyn går på tygeln och det brukar bli ett problem när ponnyn har en för känslig mun, tar för ojämnt stöd på bettet eller går och hugger emot. Det ställer mycket högre krav på en ryttare att kunna korrigera en häst som inte ligger stilla i handen och det är det väldigt få ponnyryttare som klarar av.
Bakben med lite fart i. Om ponnyn blir för långsam och entaktig i sin motor (bakbenen) får de flesta ponnyryttare svårt att påverka den korrekt. Långsamma bakben (vilket inte behöver betyda att hästen springer långsamt) gör att rörelsen fram genom ryggen tar längre tid och de flesta ponnyryttare är inte så starka i sin inverkan (att kunna rida med skänkeln) att de får ihop alla delarna.
Jämna gångarter. Det finns ponnyer som nästan tar andan ur en när de vänder upp på diagonalen och svävar iväg i den mest fantastiska ökade traven man kan tänka sig. Jag älskar att se på dem! Men det finns saker som är mycket viktigare. Du vinner inte ett program på att få några nior på dina ökningar om inte alla övergångar i och mellan gångarterna sitter. Faktiskt så vinner allt som oftast den ponny som har
tillräckligt bra gångarter och är mest välriden, lösgjord och följsam. Ponnydressyr handlar mycket om harmoni och flyt. För stora gångarter kan vara ett problem för den unga ryttaren. Det kan vara svårt att sitta ner och orka rida fullt ut, då kommer missarna istället och poängen under strecket åker ner. Jag vill ha lätta och elastiska gångarter. Det tycker jag fungerar bäst ihop med barn och ungdomar.
Balanserad galopp. Något man absolut inte kommer undan i ponnydressyr är de där enkla bytena. Man har såå mycket gratis om ponnyn har lätt för att komma ner i skritt från galopp, skritta avspänt och sedan göra en prydlig fattning igen. Återigen. Om gångarten är för stor kan det bli svårt. Energi, balans och elasticitet.
Temperamentet. Kanske så självklart att jag inte behöver skriva det? Nåja, det tål att upprepas. Ponnyn behöver ha en naturlig inre lösgjordhet. En förmåga att kunna slappna av och koncentrera sig på sin ryttare i olika situationer som den utsätts för. Det kostar mycket tid och energi med en ponny som spänner sig för sin omgivning. Det hjälper inte om man är världsmästare på hemmaplan när man kommer ut i tävlingssammanhang och ponnyn blir som förbytt.
Sammanfattningsvis alltså: en ponny med en bra mun som naturligt är villig att vara stadig på tygeln, som har bakben med ett taktmässigt, lätt och engagerat påskjut, som har jämna gångarter med elasticitet, balans och lätthet som gör det lätt för den unga ryttaren att kunna sitta ner och vara följsam i sadeln och som har ett naturligt lösgjort sinne och lätt för att koncentrera sig på sin ryttare i olika situationer.
Plättlätt med andra ord!
