lördag 18 mars 2017

Tio år sedan idag

Idag är det exakt tio år sedan det första ridponnyfölet såg dagens ljus här på Högås. Jag har nu alltså varit ridponnyuppfödare i tio år! (Jag bloggar från datorn och här finns inga emojis, men hade det gjort det så hade jag definitivt lagt in en gubbe med stor gapande mun nu, jag menar OJ vad tiden har flugit iväg!)

Morgonen den 18 mars 2007 gick jag som vanligt ut och fodrade hästarna. Det var den mest omtumlande morgonfodringen jag någonsin har upplevt. När jag öppnar Heras boxdörr så står det ett föl där och tittar nyfiket på mig. Jag fattar ingenting. Vi hade ju inte ens börjat vaka på henne, men nu var fölet redan här. Glädjen var hur som helst total. Och hon var så perfekt, Högås Hebe som hon fick heta. Jag kunde inte se mig mätt på henne. Hon var precis det jag hade drömt om. Jag vet att det låter ganska klyschigt, men man får ta med i beräkningen när man läser de orden att hon var min allra första egna uppfödning. Allting var så speciellt från början till slut. För mig var hon magisk.

Sedan starten med Hebe så har det fötts totalt elva ponnyföl här med prefixet Högås. Det första året, 2007, kom även Vanilla. 2008 föddes Högås Slowfox (Totte) och Högås Bittersweet Melody (Grynet). 2009 kom Högås Foxy Lady, 2010 såg Högås Rock´n´Roll (Rocky) dagens ljus. 2011 kom det hela tre föl: Högås Parfait, Högås Bamalama och Högås Springsteen. Sen blev det några års uppehåll men 2015 var det dags igen. Då fick vi Högås Pudding och Högås Arion.

Jag hade ju en hel del erfarenhet av uppfödning innan jag påbörjade min egen avel. Flera års arbete i stostallet på Flyinge hade gett mig både roliga och tråkiga upplevelser när det gäller överlevnaden hos föl och unghästar. Saker händer i livet, det är naturligt att inte alla klarar sig upp i vuxen ålder, och det visste jag mycket väl om. Därför funderade jag nästan från början på vilka av mina som inte skulle finns med oss hela vägen. Det svaret fick jag väl lite snabbare än jag hade önskat. I maj 2008, när Hebe bara var dryga året fick hon en spark när hon gick på bete. Den resulterade i en splitterfraktur och det fanns ingenting att göra. Hon fick somna in.

Detta var så ledsamt och så tungt att det nästan inte går att beskriva. Just då tog jag det väldigt hårt. Men nu har det gått tio år och jag minns faktiskt bara det roliga. Det var en fantastisk tid när jag kunde titta på det där lilla fölet och drömma mig iväg så långt. I min värld var hon ju redan en stjärna och det har hon förblivit och kommer så att förbli för all tid framåt.

Högås Hebe