måndag 25 februari 2013

Tankar om ridponnyavel del III

Egentligen hade jag börjat förbereda ett annat inlägg som går under detta tema, men så läste jag senaste numret av tidningen Show Jumping till frukost och det gav upphov till ytterligare tankar som jag vill skriva om först. Here goes:



Tidningen Show Jumping är Hopphästklubbens egen tidning och handlar i grova drag om avel med sikte på internationell hoppsport. I tidningen skriver Peter Ljungkrantz återkommande avelskrönikor som till största delen handlar om svensk hopphästavel ur olika synvinklar. Jag brukar alltid läsa det han skriver och den här gången tyckte jag att det var mycket av det han uttryckte som går att applicera på svensk ridponnyavel. Han inleder så här:

"Klimatet blir tuffare och tuffare för uppfödarna i Sverige. Kostnaderna bara ökar samtidigt som intresset för de svenskfödda hästarna tycks minska."

Amen to that! Jag tror att de flesta som arbetar med att sälja hästar eller ponnyer känner av den stiltje som råder på marknaden just nu. Peter fortsätter sin krönika med att konstatera att köparna inte orkar leta efter hästar (ponnyer) i Sverige eftersom de är svåra att hitta och ofta är dåligt utbildade. Han anser att säljarna dessutom är oprofessionella då de ofta har svårt att sätta vettiga priser och "tycks mest vara rädda för att köparen ska lura dem och tjäna pengar i nästa led".

Det sistnämnda vet jag inte riktigt om jag tycker passar in på de som säljer ponny, men det övriga är definitivt problem som vi brottas med. Vi är ett avlångt land. Ponnyerna är utspridda och köparna har inte ork och tålamod att leta igenom varenda buske som finns ut med vägarna! Det skulle behövas mycket mer och fler samordnade försäljningstillfällen. Jag vet att försök med så kallade försäljningsdagar på något större ställe dit man kan anmäla sin ponny och komma och visa den har gjorts, men att försäljningen har gått trögt. Det som hade fungerat är kanske mer nätverkande säljarna (uppfödare/ägare/utbildare) emellan. Att alltid veta vad alla andra inom samma distrikt har hemma och när det ringer en kund kunna rabbla upp tio eller tjugo ponnyer som de kan få titta på inom ett överkomligt geografiskt område. Hur man än gör så kommer det att krävas samarbete.

Krönikan fortsätter med att ta upp avsaknaden av bra avelsrådgivning i Sverige. Peter uppfattar att vi saknar tillgång till kunskap om vilka stofamiljer som är mest framgångsrika, vilka hingstar som är de bästa morfädrarna, vilka stofamiljer som bäst kombineras samt hur man genomför ett framgångsrikt avelsprogram med hjälp av linjeavel.

Det kunde lika gärna ha sagts om ridponnyaveln i Sverige. Vi har ingen avelsrådgivning över huvudtaget och jag kan inte påminna mig om att jag någonsin har sett statistik från ASRP som pekar på hur blodslinjer har förärvt sig eller bör kombineras. Vilka stofamiljer som finns har jag absolut ingen aning om.

"Det allra största problemet är kanske att avelsförbunden begränsar uppfödarnas möjligheter med regler och förordningar. /.../ 
När Flyinge var ett av de första stuterierna i världen som började med transportsperma öppnades helt nya möjligheter för uppfödarna. Samtidigt öppnades ju också möjligheten till att använda även utländska hingstar. Tyvärr uppfattades detta som ett hot och man pratade om att sperma skulle "välla in" över Sveriges gränser. För att värna om de svenska hingstägarna sattes väldigt stränga kriterier samman för att motverka importen. /.../ 
Nu kan vi, med facit i hand, se att de avelsförbund som lyckas bäst och föder upp fler av de bästa internationella topphästarna är de som sätter upp minst regler och lägger minst restriktioner på sina uppfödare. Alla hingstar som är godkända i sitt eget förbund är också godkända i många andra förbund."

Här kommer Peter in på något som i allra hösta grad är aktuellt även inom ridponnyavel. Spermaimport har diskuterats mycket de senaste åren och reglerna för vad som ska gälla kring det har ändrats flera gånger. Tack vare alla krångliga regler och dyra omkostnader för att få till stånd en hingstlicens för ridponnyhingstar godkända i utländska ridponnystamböcker, stationerade utomlands, så återfinns inte mindre än sex stycken tyska ridponnyhingstar i welsh partbreds hingstlista under avelsåret 2012. De har helt enkelt löst en licens i welsh-föreningen istället och avkommorna som föds i år kommer inte att registreras som ridponny utan som welsh partbred. Självklart blir det samma ponny oavsett var den registreras, men det hör inte till sakfrågan. Vilka ska få vara med i svensk ridponnyavel?

FS Champion de Luxe - en av de mest framgångsrika hingstarna i tysk avel. Pappa till våra ponnyer Curre och Claudius. När de tillverkades var Champion de Luxe godkänd i ASRP, Curre och Claudius är registrerade som svenska ridponnyer. Eventuella syskon till dem som föds i år får pass från en annan förening....

Peter avslutar sin krönika så här:

"Det är hög tid att även vi svenska uppfödare börjar ta ansvar för vårt eget handlande. Hästuppfödning är något av det minst lukrativa man kan syssla med., ekonomiskt sett, och då måste man i alla fall ha roligt när man gör det. Det får inte finnas en massa regler som omöjliggör de idéer man tror på".

För flera år sedan lyssnade jag på ett radioprogram där någon återberättade vad världens äldsta man hade svarat när han fick frågan om vad det var som hade gjort att han levt så länge. Han svarade att det var tre saker. Det första var att äta regelbundet, tre ordentliga mål om dagen. Sedan skulle man arbeta så länge man bara kunde, inte sitta stilla och låta kroppen förtvina. Det tredje var att acceptera alla förändringar, för de kommer att komma, vare sig man vill det eller inte.

Tidigare tankar om ridponnyavel:
Del I
Del II

Intresserad av Hopphästklubben? Klicka här >>>






 

4 kommentarer:

  1. Så bra skrivet "Tessan" . Huvudet på spiken....

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, det är ett intressant ämne, men svårt och snårigt att ta sig fram igenom! :-)

      Radera
  2. Mycket intressant inlägg. Jag tar mig friheten att länka till det senare idag. MvH Annika

    SvaraRadera